Milian, min sol

Publicerat

Jag önskar er alla en kille som min i ert liv. Milian är solen själv och han är inte snål med att dela med sig av sin glans och värme. Han har förmåga att skina upp den mest dystra plats på jorden. Milian föddes in i en liten familj på tre men med tre extremt stora personligheter. Hans förlossning var lätt om än utdragen när han kom 14 dagar över tiden och på två krystvärkar. Första tiden med honom var så himla, lätt. NU jämför jag såklart med första tiden med Cordelia där förlossningen var väldigt jobbig och amningen var ett rent helvete. Med Milian hade jag bestämt mig för att det skulle få bli flaska om amningen inte gick bra så ersättning hade vi redan köp hem, men jag ville prova först. Det gjorde ont även denna gång, men inte som förra gången utan mer som det stod i böckerna. Att det kunde bli lite sårigt i början och lättare sen. Så blev det ungefär men kanske lite mer sårigt än hos de andra i mammagruppen. Jag helammade Milian i 4, rätt så obehagliga månader. Det gjorde alltid ont när han tog det första sugtagen och släppte sedan efter ett tag. Men jag satt alltid så spänd och behövde vara så fokuserad.

Alla sa att man tydligt såg att det låg en pojke där inne
Han var så himla fin bebis
Familj nr 2

Småbarnsåren med Milian var lätta. Han var den mest nöjda och glada ungen. Han skrattade hela tiden och ville göra allt som storasyster gjorde. De lekte så bra ihop och det var aldrig bråk mer än vem som hade leksaken först. Den här tiden var både härlig och väldigt ensam. Jag var fullt fokuserad på att ”bara vara” med barnen. Njöt av att vara ”ung mamma” med massa ork. Vi var ute mycket, lekte mycket, hittade på utflykter, bakade, ja allt som man ser på Instagram idag ungefär. Bara att ingen såg och likeade. Ingen delade den glädjen med en utan det var bara vi. Pontus jobbade så fruktansvärt mycket då. Han var kock och kunde vara borta från morgon ända in på småtimmarna.

Så otroligt glad bebis!
Som sov hur bra som helst
Med världens skönaste stil

Hur härligt det än var att bara vara vi så saknade jag att ha mina vänner nära. Inga av mina vänner hade barn ännu, vilket inte var så konstigt då vi bara var 24 år. Jag visste inte då att det skulle dröja ytterligare 6 år och ett tredje barn för min del innan jag fick dela den lyckan med en av dem.

Att få gosa med dem båda såhär igen. Dröm!


Det tog lite längre tid för Milian att lära sig att prata och han sa inte så mycket alls innan två årsåldern däremot gick han redan vid 10 månader och kunde fånga en boll bra mycket tidigare än Cordelia (som jag för övrigt tror still is struggling). Han pratade med gester och vi tecknade en del hemma då de även börjat göra det på förskolan. Inget ovanligt för hans ålder egentligen men har man en syster som var nära på att skriva sin första novell vid samma ålder så kändes det ovant och lite oroväckande för oss att han aldrig kom igång med talet.

Världens bästa hår hade han!
Men skulle ha platt så fort syrran fick lov
Mr Romance när han skulle fria till sin flickvän

När Milian var ungefär 4 år när talet lossnade och han pratade på hela tiden. Om allt. Om ingenting. Det fanns sällan en röd tråd i det som skulle förmedlas utan det hoppade från ena ämnet till det andra. Vi kunde sitta och prata om elefanter på savannen runt middagsbordet och Milian kunde plötsligt säga ”Jag gillar röda äpplen bäst”. Om någon tappade en gaffel i golvet var han snabbt där och tog upp den fast man själv inte hunnit reflektera över att den ramlat. Om han satt och tittade på sitt favoritprogram och man ropade, hörde han inte. Inte ens efter 10 gånger. När man då den 10:e gången nästan skrek, vände han sig om förvånat och sa ”Men varför skriker du mamma?” Om man bad honom att borsta tänderna, byta om till pyjamas och sen komma med en bok var det omöjligt för honom att komma ihåg alla de stegen. Trots att det var samma rutin varje kväll. Vi lärde oss snabbt att bara ge honom en uppgift i taget.

Det var först när Milian började i förskoleklass som vi började misstänka ADHD på riktigt. Innan dess var han så liten och det kunde ju vara som han bara var och ”boys will be boys” och hela den biten. Det skulle komma att dröja 4 år innan vi hade en diagnos. Milian, skilt från många andra just killar med ADHD, var så himla lätt att ha och göra med. Han hade massa vänner och tyckte om sina lärare. Han bråkade aldrig och var aldrig utåtagerande. Han var mest bara, glad och nöjd. Gjorde ingen besvärad, störde inte på lektioner. Han gjorde så lite väsen av sig att det inte märktes att han inte längre hängde med, drog sig undan och började få ångest.

Här försökte vi och vi var på om att få hjälp men de tyckte inte att det verkade som att han hade dessa svårigheter, till en början. Jag önskar att vi hade fått hjälp tidigare men nu är vi iaf på rätt väg. Idag tar Milian sin ADHD medicin varje morgon och det är lättare att koncentrera sig i skolan. Lättare, inte lätt.

Som han kämpar med läxor!

Milian är den mest nyfikna människan jag vet. Han är så genuint intresserad av människor och är så mån att alla omkring honom mår bra. Har jag en ny tröja så är han den första att ge mig en komplimang. Har jag en dålig dag så är han snabb att komma och ge mig en kram. Varje dag kommer han och säger god morgon och varje kväll säger han god natt och ger mig en puss på pannan. När jag frågade om det var okej för honom att jag delade mig av hans ADHD för att kanske kunna hjälpa andra var hans svar ”Mamma, asså jag skäms inte över min ADHD. Du behöver inte ens fråga mig om det, du får skriva om precis vad du vill”.
Varsågoda för att jag delar med mig av honom!

 

16 svar till “Milian, min sol”

  1. Vill flytta in till er, du skriver så bra Amit och man vill bara läsa mer. Heja fina familjen och blir så glad att du får skriva av dig, måste tipsa om dig till min storasyster! ❤️

  2. Tänk att det ska vara så svårt att lyssna på vad föräldrarna säger när de vill ha hjälp med sitt barn. Hur många har inte fått höra att det går över, det växer bort osv. Men bra att ni fick hjälp och en diagnos till slut.

  3. Åh Milian, världens charmtroll!
    Känner igen mig i allt kring hur adhd uttrycker sig hos Milian.. Line är 4,5år nu och jag bad om en remiss för adhd för ett halvår sen just för att underlätta inför skolstarten. Så fort inte barn är utåtagerande så avfärdar skolan adhd, speciellt hos tjejer där tecknen påminner mer om hur Milian har det. Du får gärna berätta mer sen hur ni tänker och agerar kring diagnosen i vardagen 😊🙏

    1. Det är han verkligen 😍!
      Jag är så medveten om att det är svårare för tjejer. Sedan vet jag att de ofta inte vill/kan sätta diagnoser innan 6 år.
      Ag kan absolut skriva mer om detta❤️

  4. Det var som att läsa om min egen son fram till tvåårsåldern (äldre än så är han inte än). ❤️

    Tack för att du delar med dig och skriver helt fantastiskt, en fröjd att få följa med på detta 🥰

  5. Fint att du delar med dig, är helt säker på att det kommer att infinna sig en igenkänningsfaktor hos många som kikar in här och läser. Tack för det fina du.
    Min första tanke är att även jag kände mig så otroligt ensam under de första småbarnsåren då det inte var några av mina vänner som skaffat barn. Vincent som var förstfödd var också väldigt ”utmanande” från start liksom Cordelia, man var helt uppslukad av kärlek och samtidigt helt urlakad av att inte riktigt räcka till med alla behov som skulle tillgodoses i den nya rollen som mamma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *